Jag är rätt underbart överlycklig över att inte behöva bo hemma nästa vecka. Att jag ska bo med min favvis hela veckan gör ju inte saken värre precis.
Jag ska dessutom fara och fixa ryggen på måndag, så efter det kanske jag kan bli människa igen.
Nästa vecka gör mig lycklig. Nu ska jag fortsätta städa och hoppas på att min knasboll svarar och att jag kan umgås med honom ikväll.


På hela taget är det mesta helt underbart. Varför kan det inte bara kännas så också?