jag har tänkt ganska mycket idag. Jag har alltid tänkt på mig själv som att jag har rätt bra värderingar och en rätt bra moral. Men på senare tid har jag om&om igen kommit på mig själv med att tänka och göra saker som inte alls överensstämmer med allt jag någonsin har tyckt och tänkt.
Enligt mig är vänskap fruktansvärt viktigt, endå kan jag räkna upp många vänskaper som jag skulle bryta på en ögonblick om det gynnade mig. Nu vill jag inte att mina nära vänner som vet att jag älskar er eller tycker väldigt bra om er ska ta åt sig. Men flera som jag förut har värdesatt kan jag nu bara se åt andra hållet då jag ser på staden, mycket för att ni kanske inte känns som folket jag vill känna.
Jag håller mig även med vänner som jag egentligen inte alls bryr mig om, bara för att jag vinner på det. Återigen så vill jag inte att mina nära vänner ska ta åt sig. Förmodligen så läser inte dom här människorna det här, jag skulle bli förvånad.

Sen så har jag insett att jag verkligen är en av dom där tjejerna som vill ha saker jag inte kan få. Jag tycker om spänningen, det ouppnåeliga, det förbjudna. Då det väl är mitt så är det inte lika intressant längre. Det här gäller som tur är inte allt. Men nog mycket för att jag ska reagera och förakta mig själv lite för det. För jag föraktar andra tjejer som är så. Så varför inte mig om jag gör samma sak?

Jag pratar mycket om saker och personer jag ogillar. Sätt som jag avskyr att folk är på. Jag inser mycket väl att vissa av dom här sakerna gör jag / önskar jag att jag kunde göra. Jag är för väluppfostrad, artig och ansvarfull för att göra många saker som jag verkligen vill göra. Som till exempel imorgon. DLK spelar och jag blev erbjuden att följa med. Egentligen skulle jag nog hellre fara och se dom än att fira med tjejerna. Inget dumt mot er brudar, ni är dom bästa och jag gillar er så fruktansvärt mycket. Men då säger mitt huvud mig att jag redan har bestämt med dom, dom har ansträngt sig m.m. Alltså stannar jag i Skellefteå, förfestar med fina brudar och går på en fest jag egentligen innerst inne tror att jag kommer att ha tråkigt på. Då jag kunde ha sett DLK med en människa jag verkligen vill lära känna.
Aja, jag kommer att ha roligt. Jag är bara bitter för att jag alltid gör såhär.
Jag väljer bort vad jag vill för vad jag borde.

Jag gillar väl egentligen inte riktigt mig själv och sättet jag är på. Jag kan inte låtsas som något annat. Men jag är inte uppfylld med självhat på samma sätt som förut, nu är det mer kallt förakt. Så är det nog mot resten av världen också. Jag föraktar, det vinner i längden.
Helt ärligt, jag skulle slänga bort en vänskap för lite spänning.

Jag lever så mycket jag hinner. Men det är för långa veckor och för lite helg. Alltför mycket händer på samma dagar, samma tid. Jag hinner inte allt jag vill göra. Så jag måste välja bort, välja om, göra om. Jag skulle bara vilja kunna leva samma dag fast på flera olika sätt. Och sen det att jag börjar bli slutkörd, för att klara av allt så skulle jag behöva vila. Men vad händer om jag stannar av? Jag missar ännu mer > Ångest. Sen är jag inte säker på att jag tar mig upp i samma höga varv igen, och det är bara här jag trivs. Då jag är så uppe i varv och lever så mycket att jag bara hinner lägga mig ner så somnar jag av utmattning, att jag varje dag hinner göra en massa saker istället för att bara sitta inne.
Jag lever så mycket jag hinner, men det räcker inte. Jag vill leva mycket mer. Tiden tar slut, tiden räcker inte till.

Nu ska jag försöka samla tankarna och verkligen ge mig på skolarbetet, vi får se hur det går. Iaf så ska jag hålla resten av mina tankar för mig själv. Puss!