Jag vet att jag borde tycka att det är bra att mormor nu bor på ett hem, att hon har någon som kan ta hand om henne dygnet runt, att morfar får sova och att han hinner göra annat än att se efter mormor.
Men det gör så ont att se honom i huset, att se hur ensam han blev då mormor flyttade.
Det gör så ont att lämna mormor på hemmet då hon under kvällen flera gånger har sagt att det nog snart är dags för henne att fara hem.
Då morfar började gråta då jag sov där förra helgen, första gången jag har sovit där utan mormor, det var nog det värsta hittills, världens bästa morfar som gråter. Jag grät floder jag med då, det kan jag lova.

Jag önskar verkligen att det inte behövde vara såhär. Visst har jag länge vetat att det skulle komma hit, att det inte skulle funka att hon bor hemma, men fan vad jobbigt det är. Och jag kan tänka mig att det är så många gånger värre för mamma.
Jag hoppas verkligen att jag inte blir lika sjuk som mormor då jag blir gammal.