Bättre att vara uttråkad och lycklig än full med spänning och bara vilja gråta.
just nu, just ikväll så önskar jag att jag vore hemma.

Sitter på hotellrummet i bangkok och tar det lugnt en stund innan vi ska ut i värmen igen för att käka middag och sen gå på bio. Vi har tänkt passa på att kunna köpa lyxplatser och se Titanic 3D, har även hört att den inte går hemma i Skell, vilket gör att det känns ännu bättre att se den här.
Jag trivs som fisken i vattnet här i Bangkok, människorna är trevliga, det är varmt och allting är billigt. Igår åt vi te.x. en stor, jättegod middag här och det gick på typ 25 kr var, inte direkt nånting som man är van vid, men det känns bra!

Vi har hunnit shoppa en del, se en del och uppleva en del problem, men vi har iaf jävligt roligt här! Att jag och Emma båda två är helt sjukt virriga människor gör att vi får skratta en hel del då vi inser vilka konstiga saker vi lyckas med eller säger.

Av det jag har sett hittills så tycker jag inte att Bangkok direkt är en vacker stad, men den är minst sagt intressant. Nya fräscha höghus blandas med gamla, nästan fallfärdiga småhus och på vägarna blandas nya fina bilar med gamla skruttiga. Kontrasterna är enorma!


En bild från i fredags då vi gick ut och käkade och drack ett par öl :)

Som här, känsla.

För allt är lite svårt och jag orkar inte förklara.
För livet leker upp och ner och vänder sig ut och in och att allt helt plötsligt har allt vänt.
För jag vet aldrig om jag ska känna samma sak som jag gjorde nyss.
För att jag ville inte ha det jag hade, men jag vill inte heller vara utan det.
För jag gjorde ett val.

Jag vet inte längre, jag mår inte dåligt, men jag mår inte bra heller. Förvirringen tar över och jag är bara tacksam för att jag har de finaste vänner någon någonsin kan önska sig.
Att jag har dem som kom i söndags för att ta hand om mig då jag visste att jag hade gjort rätt men fortfarande önskade att det såg annorlunda ut. Att min älskade flicka fortfarande vet, fortfarande ringde ikväll då det var kris och kom hit, trots att vi inte setts på jag vet inte hur länge.
Jag tror jag älskar mitt liv, jag vet bara inte riktigt hur just nu.

Jag blir så jävla förbannad, jag älskar dig mer än jorden men det här gör mig så fruktansvärt arg. Att du pratar illa om mig till min vän gör mig besviken, verkligen besviken.
Jag vill typ gråta och jag hatar att du har den här inverkan på mig.

Annars så är allt underbart, vi har varit till Luleå och tillbaka idag och nu sitter jag och dricker alkohol med finaste människorna. Jag lovar att jag älskar livet så sjukt mycket trots det du gör. Puss på människorna som faktiskt älskar mig utan all skit!

Livet är fortfarande sådär bra att jag efter så lång tid nästan förväntar mig att vakna och inse att det inte är är på riktigt. Jag har mina vänner, mitt hem, en pojke att spendera kvällar med och minst en utlandsresa att se fram emot. Jag är nästan för glad för att tro att det är sant. Just nu minns jag inte ens senaste gången jag låg i min säng och grät.
Skolan går bra nu, jag spenderar den mesta tiden med att skriva hemtenta med gulligaste Emma, som jag tycker fruktansvärt mycket om. Att det är intressant gör ju inte saken sämre direkt heller:)
Kvällen har spenderats med god mat, finaste vännerna, ett par glas vin, städning och ommöblering hos Bull. Snart ska jag dock fara hem, imorgon blir en dag med skola, hemtenta med Emma och mys med Jesper, då vill jag inte vara för trött;)
Nej, jag ville mest bara visa att jag lever, och jag ska försöka börja om att skriva här ibland nu igen, även om det kanske inte är någon som läser längre. Pussar!

Livet gör hela tiden vändningar mot det bättre och jag kommer allt oftare på mig själv med att le utan en uppenbar anledning. Jag känner hur sommaren som definitivt inte var min har bytts ut mot en höst som är minminmin.
Att se en viss människa på stan och kunna gå därifrån utan att hjärtat slår extra eller att jag känner mig ledsen var den ultimata vinsten och jag kände, nej, jag känner mig så fruktansvärt bra.
Att få veta att jag får bo kvar i lägenheten som nu börjar kännas som ett hem, en plats jag är trygg på, ger mig lite mer lugn i själen känns det som. Hur det nu än blir med andra saker så har jag i alla fall ett hem, mitt hem.

Helgen som var fyllde jag 20, och jag tror inte att lördagkvällen kunde ha varit bättre. Det var skratt, kramar, telefonsamtal, folk som sjöng, fina människor som kom med drinkar och någon att luta sig mot de gånger då det fanns tid att bara sitta.
Att jag sen berättade för en viss människa att jag kände något, och att få höra att han känner samma sak, gjorde kvällen ännu lite bättre.

Jag börjar känna mig starkare igen, jag börjar känna mig lycklig igen och jag vet nu att vad som än händer så kommer allting, tillslut, alltid att ordna sig.

Ångesten då jag tar fram mobilen och ser smsen jag skickade igår och undrade vad jag egentligen tänkte är inte direkt liten idag.
Att gårkvällen slutade med att min bästastebästaste Cia tog hand om mig, fixade skjuts, praktiskt taget bar mig upp för trapporna ända fram till mig säng är en annan sak.
Jag vet att jag drack för mycket igår, men det visste jag även medan jag drack. Anledningen är att du var där. Och jag kunde inte riktigt klara av den här fejkade jävla trevligheten då jag egentligen dör inombords för att jag saknar dig, JAG SAKNAR DIG.
Det känns hemskt med tanke på vad du gjort mot mig, men skulle du komma tillbaka nu så skulle jag antagligen ta emot dig med öppna armar, och det spelar absolut ingen roll vad jag säger när jag känner för att verka stark.

Trots allt det här hade jag en sjuuuukt trevlig gårkväll, fram tills det blev hemgång för min del. Och ikväll kör vi ju igång igen, då Stina och jag ska spendera kvällen med att dricka vin för att fylla att hon fyllt 20 (jag missade ju hennes födelsedagsfest då jag var i gbg). Så det blir nog toppen.
Nu tror jag att jag ska lägga mig ner och dö en stund, eller gå ut på balkongen och ta en cigg. Aja, hoppas ni har en bra dag iaf, puss!